Historik, IFK-Bandy Malmökamraterna var tidigt ute även i bandy. Redan 1907 gästade "di gule" Köpenhavns Sköjtelöber Forening i Köpenhamn. Härom heter det i den danska klubbens årsskrift: "Efter adskillige daarlige Vintre har vi i 1906-1907 haft en god Saeson. Banen holdtes aaben till 6 Marts. Solen fick da for staerkt Magt over Isen. Det var blevet indrettet en Hurtiglöbs-Traeningsbane paa ca. 500 m samt en Bandybane, som blev meget staerkt benyttet, idet Statens Kursus fik Tilladelse til att spille paa vor Bane. En Del af Foreningens Medlemmer fick Interesse for dette udmaerkede Spil och i Saesonens Löb spillede vi 2 Matcher med Sköjtelöberforeningen af 1876 og med et Bandyhold fra Malmö, denne sidste fandt Sted i ösende Regn." Matchen spelades på Peblingesöen i Köpenhamn, vilka som var med och vad resultatet blev är det ingen som vet. Fram till 1915 förekom så vitt kan spåras ingen bandy av allvarligare art. Detta år kallade entusiaster till sammanträde genom annons i Sydsvenska Dagbladet och resultatet blev en bandysektion i Malmökamraterna, en sektion som levde fram till 1964 då den lades ned. I januari 1917, efter två års bandyträning, spelade IFK Malmö sin första match mot Lund. Ett lundalag förstärkt med flera uppsvenska bandystorheter, som studerade på universitet. Resultatet blev 7-7. Returmötet någon vecka senare vann Malmökamraterna med 4-0 på hemmaplan. Laguppställningen är tyvärr inte tillgänglig vad gäller lundalaget men Malmös lag bestod av: Nyberg, Edv. Nilsson, O. Hast, Kaj Hansen (känd sprintersimmare och boxare), K.I. Appelgren (känd sprinter och hoppare i IFK Malmö), Eric Olsson (elegant fotbollsvänsterytter i IFK, sedermera medlem i Svenska Fotbollförbundets domarkommitté och Åtvidaberg-direktör i Argentina), Skotte Jakobsson (sprinter och tiokampare i IFK, olympier 1912), Calle Lindström (internationell vänsterhalv i fotboll i 2-2-matchen i Wien 1921), I. Vess, Sune Malmström (känd i tennis- och golfsammanhang), samt Knut Happach. Anmärkningsvärt var att Skotte Jakobsson uppträdde i rör av modell hastighetsskridskor och imponerade med sina vindsnabba attacker. Men så hade han också dessförinnan vid en utflykt till Köpenhamn blivit dansk mästare i baklängesåkning 500m. Efter IFK Malmös introduktion av bandyn i Malmö tog det dock en tid innan den blev ordentligt organiserad, vilken man kan säga inträffade först då Svenska Bandyförbundet bildades 1925 och distriktsmästerskap etc. började spelas. När DM för första gången spelades i Skåne 1928 blev IFK skånska mästare genom att först slå ut IFK Lund och Osby och därefter besegra Lugi i finalen med 6-2. Denna framgång gav mersmak och följdes upp med vinst även 1929 då det var IFK Lund som besegrades i finalen med 7-4. Även 1931, 1932, 1939 och 1940 gick man till final men förlorade i nämnd ordning mot Helsingborgs IF, IFK Lund och Osby två gånger, båda på Sorgenfri i Malmö. 1941 blev inte precis lyckosamt i DM. I första matchen hade IFK lottats mot Bromölla och spelade på nyårsdagen. En ytterst olämplig dag. Endast nio man infann sig till tåget på morgonen och alla kom direkt från nyårsfirandet så man förstår att förberedelserna inte precis var de bästa. Tillika hade matchen flyttats till Sölvesborg, då plan inte kunde ordnas i Bromölla. I Lund plockades en okänd man upp på tåget från perrongen och, i Sölvesborg, hade en där då bosatt IFK:are vänligheten att ordna en ung man, varefter laget äntligen var fulltagligt. Matchen? Ja, den förlorades med 6-1 efter spel mitt ute i en havsvik i 20 graders kyla och full storm! Det var sannerligen ett lag urlakade spelare som därefter styrde kosan hemåt igen. 1942 blev händelserikt. I DM besegrades först Eslöv med 4-2 och Höör med 4-3, båda gångerna efter att IFK legat under med ett respektive två mål i halvlek. Så kom den 26 januari då man på Idrottsplatsen skulle möta Rögle i semifinalen men matchen måste ställas in på grund av kyla, -25 grader mitt på dagen! Nästa söndag var det dock mera normal vinter och Rögle besegrades med 3-2 varpå man åter var framme i final där dock Osby ånyo satte käppar i hjulet genom att efter en dramatisk match segra med 2-1 efter 2-0 redan efter tio minuter. 1943 och 1944 års vintrar var allt för milda för bandyspel men därefter gick IFK till final igen tre år i följd och alla slutade med finalförlust mot Osby. 1948 slapp man så äntligen Osby i lottningen men efter segrar över Hässleholm, Höör och Örkelljunga blev det åter finalförlust, denna gång mot Rögle med 1-2. Från denna period bör också följande räddas ur glömskan. Fem av våra spelare skulle 1946 resa till Ronneby för att medverka i en landskapsmatch. Snöstorm rådde på lördagen då avresan skulle ske från Malmö vid 17-tiden. Tåget kom inte iväg förrän klockan 20 och efter många om och men anlände man till Kristianstad vid midnatt. Ett Blekingetåg försökte komma iväg men fick backa tillbaka strax utanför stationsområdet. Något rum att ligga i över natten fanns inte att uppbringa i hela stan, men till slut förmåddes stinsen att köra fram en uppvärmd 2:a klassvagn, där spelarna fick husera. Avresa på morgonen för att strax efter det att man passerat Sölvesborg, där man fick besked om att matchen inställts, mitt på järnvägslinjen byta tåg och fara hemåt igen. En oförglömlig resa för alla deltagande. Så kom då 1949, ett jubileumsår i dubbel bemärkelse. 50 år sedan grundandet av IFK Malmö och 20 år sedan IFK senast vann DM i bandy. Nu fick man bara inte förlora ännu en final. Och det lyckades äntligen, efter 10-1 mot Eslöv, 7-1 mot Perstorp, 4-1 mot Osby och 4-1 mot Höör, besegrades Rögle i finalen med 5-1, vilket även innebar revansch för förra årets snöpliga uddamålsförlust. IFK Malmö var åter bäst i Skåne och laget som stod för bravaden var från mål: Åke Jönsson, Gösta Staaf, Tage Lundgren, Gunnar Pettersson, Sten Jönsson, Sven Eriksson, Bertil Kestner, Gunnar Anderberg, Henry Kardne, Sture Broberg, Sten-Inge Hansson och Nils Backström, med den legendariske bandy- och ishockeyledaren under både 40- och 50-talet, Bertil Samuelsson som lagledare. Han betydde för Malmös bandy, vad Folke Lindström betydde för ishockeyn. 50-talet började sportsligt bra med ytterligare tre DM-segrar 1953, 1955 och 1956, men förutsättningarna för att bedriva bandyverksamhet i Malmö försvårades successivt. Man brottades med problem, som dåliga vintrar och avsaknad av is, samtidigt som man förlorade sponsorintäkter och nyrekrytering i konkurrens med den alltmer hårdsatsande "innesporten" ishockey. Då sektionen lades ned försvann förmodligen bandyn för alltid från Malmö. De bästa och mest kända spelarna från 40- och 50-talet var Sten Jönsson, Gunnar Anderberg, Sture Broberg, Gunnar Pettersson, Gösta Svensson och Sten-Inge Hansson och ur tidigare årgångar kan Örebroimporten Kalle Krantz vara värd att nämna. Denne var en sävlig back i IFK:s fotbollslag, men hade som bandyspelare ett helt annat sting och ansågs som kanonskytt vara en föregångare till Sandvikens legendariske – Einar Ask. Text: Thorild Nilsson/Gula Tider (1999) Bandy Verksamhetsperiod: 1915-1964, 2003-. Initiativtagare: ? 1915, Thomas Rosengren och Thorild Nilsson 2003. SM-tecken: Inget. DM-tecken: 1928-1929, 1949, 1953, 1955-1956. IFK Malmö     © IFK Malmö